”Vi är författarna i våra egna liv”

Efter ett liv kantat av kriminalitet och droger har Said Shahabpour landat. Som fritidsgårdsföreståndare på Mångfaldshuset i Marielund vänder han sina mörka erfarenheter till att bygga ungdomarnas framtid.

Måndagssamlingens viktigaste punkt är ”veckans vän”. Barnen är själva med och nominerar, och idag är det hela fem stycken som gjort sig förtjänta av titeln.

"Nu blir de jätteglada"

– Vet ni vad vi gör när vi vet vilka som har blivit veckans vän? Vi ringer hem och berättar för föräldrarna! säger fritidspedagogen Denijal, som håller i mötet. – Va, gör ni?! säger en av veckans vinnare.

När mötet är slut och barnen spridit ut sig i de stora lokalerna förklarar Said Shahabpour:

– Vi diskuterade hur vi skulle kunna ge positiv feedback, så att vi inte bara hör av oss när barnen har gjort något dåligt. Det är ett sätt att få kontakt med föräldrarna också. Första gången vi ringde blev de jättechockade: ”Vad har hänt?!”. Men nu blir de jätteglada, säger han.

Stökig start

Mångfaldshuset öppnade i Gjuteriets lokaler på Stockholmsvägen för fyra år sedan, när Haga fritidsgård behövde nya lokaler. En del av ungdomarna som kom var bråkiga och tog över gården, och det blev många möten. En av dem som deltog i mötena var Said, som då jobbade på Pangea.

När hela personalen bytte arbetsplats fick han frågan om han ville ta över. Han tackade ja, med ambitionen att göra Mångfaldshuset till en trygg plats för alla för att sedan lämna den vidare.

– Men jag blev förälskad och ville stanna kvar, säger han. Jag fick öppna upp i princip allt: lokalen, verksamheten, tankarna, värdegrunden. Och samtidigt bygga upp kontakten med närområdet. Att bygga nätverk är det viktigaste, med skolorna, polisen, socialen, hyresvärdar, föräldrar och föreningar i området. Nu är det mycket lugnare och tryggare.

Ser sig själv i barnen

Nu är det öppet för mellanstadiebarnen på eftermiddagarna och för 13–18-åringar på kvällstid. Oftast är det glatt och trevligt, men det finns också barn som är på väg åt fel håll i livet. Hos de barnen ser Said ofta en spegelbild av sig själv. Hans egen livshistoria är en berättelse kantad av mörker och felval.

– Jag lärde mig allt på gatan. Vem jag är, hur jag skyddar mig, vad jag ska göra, vad jag inte ska göra. Det var narkotikaförsäljning, vapen, bedrägerier, you name it. Efter ett liv kantat av kriminalitet och droger har Said Shahabpour landat. Som fritidsgårdsföreståndare på Mångfaldshuset i Marielund vänder han sina mörka erfarenheter till att bygga ungdomarnas framtid. Kriminaliteten var problemet, drogerna var mer självmedicinering och business, säger han.

Ville få en förändring

På Saids knogar finns två årtal tatuerade. 2006 på ena handen, 2009 på den andra. Det är födelseåren för hans två barn, och han tatuerade in dem för att ständigt påminna sig om att det fanns en annan väg. – Varje gång jag såg mina händer skulle jag känna skuld och skam, säger han. För sex år sedan nådde han vägs ände. – Jag kände att nu funkar det inte längre. Jag känner ingenting känslomässigt, allt jag gör skadar min familj, mina vänner, mina barn. För första gången ville jag frivilligt och på allvar få en ändring i mitt liv. Han bad om hjälp, och hamnade på behandlingshemmet Valbo i Jursla i Norrköping. Där blev han kvar i två och ett halvt år. – Behandlingshemmet blev som ett sjukhus där jag öppnade upp själen för att se mig själv. Där jag tillät mig att känna alla känslor. Jag blev en helt annan person, som jag inte var van vid.

Nytta av sitt tidigare liv

Efter behandlingen fick han jobb som ungdomscoach på Pangea, där han blev kvar i nästan två år. Han har gjort och fortsätter göra en mängd föreläsningar på skolor, idrottsföreningar och organisationer. På Mångfaldshuset vill han dock vara främst fritidsledare. Och som sådan har han stor nytta av sitt tidigare liv. Framför allt att han kan känna igen olika känslolägen och situationer hos barnen, och att han vågar ställa de rätta frågorna.

– Men utan personalen och deras vilja att både handla och lyssna går det inte. Det krävs en stor gemenskap för att få ett bättre, starkare och tryggare samhälle.

Vilket är det största misstaget myndigheter gör i kontakten med barn som är på väg in i svårigheter?

– Att inte lyssna. Även om det som kommer ut är frustration och aggression behöver de lära sig att lyssna. Vissa är utåtagerande och vissa är inåtagerande, men som fritidsledare, socialsekreterare eller lärare har vi skyldigheten att göra vårt yttersta, och om vi inte känner att vi kan så måste vi våga be om hjälp.

Vad är svårast i ditt jobb?

– Samarbetet med andra myndigheter behöver förbättras. Det är lite svårt att få politikerna att förstå vad vi gör. Varenda krona som ges till skolor, förskolor, fritidsgårdar och föreningar är en investering i vår egen framtid. Nu trivs Said i sin vardag. Han känner att han kan somna varje kväll utan dåligt samvete, även om han vet att han har en ryggsäck han behöver bära på resten av livet. – Vi är författare i våra egna liv. Vi håller i pennan. Men vi kan få hjälp av andra, säger han.