Jobba med oss
i Norrköpings kommun

Hon riktar ljuset mot barnen

Hur är det att som barn leva nära en förälder eller ett syskon som är sjuk eller har en funktionsvariation? Inte alltid så lätt. Och ibland riktigt svårt. På Anhörig- och kunskapscenter finns Helen Andersson. Hon möter barn och ungas behov av att få känna sig sedda, prata om sina tankar och visa sina känslor.

Forskning visar att bland Sveriges 15-åringar stannar en elev i varje klass hemma minst en dag i veckan för att ta hand om en förälder, ett syskon eller någon annan anhörig.

I Norrköping tar cirka 14 procent av alla unga ett stort ansvar för en annan person.

– Barn och unga som lever nära en person med ohälsa kan ha det väldigt jobbigt hemma. Det kan vara bråkigt och svårt att ta hem kompisar. Det är också vanligt att barnet känner sig ensam, mindre viktig och att det känns svårt att vara glad, berättar Helen Andersson, anhörigkonsulent för barn och unga på Anhörig- och kunskapscenter i Norrköping.

"Vi har fokus på barnet, dess tankar och känslor"

I sitt jobb möter Helen barn och unga som har en närstående som är sjuk eller har en funktionsvariation. Det kan vara en förälder, ett syskon eller en kompis. På Anhörig- och kunskapscenter får de stöd och råd genom samtal och grupper där barnen får träffa andra barn i liknande situationer.

– Vi har fokus på barnet, dess tankar och känslor. Vi jobbar med att stärka självkänslan och visa att det faktiskt är okej att må bra, även om någon annan mår dåligt, säger Helen.

Genom stödet kan barn och unga dels få bättre livskvalitet här och nu. Men det handlar också om att förebygga negativa konsekvenser på sikt, som psykisk ohälsa och dåliga skolresultat.

– Förr trodde man att man skyddade barnen genom att inte berätta. Men nu vet vi att det är jätteviktigt att prata i familjen. Och att ha någon utanför som man kan bolla helt fritt med, berättar Helen.

Utvecklat verksamheten för unga

När Helen började på Anhörig- och kunskapscenter för två år sedan fick hon i uppdrag att utveckla verksamheten mot just barn och unga. Tidigare var verksamheten främst inriktad mot att möta vuxna med olika typer av anhörigskap.

– Det behöver göras mycket mer för unga anhöriga, det finns ett stort behov. Så jag känner verkligen att jag har ett viktigt jobb. Jag försöker ha koll på vilket stöd som finns i Norrköping för unga anhöriga, gör omvärldsbevakning och tittar på vad som kan vara till nytta för de vi möter. Det är jätteroligt, tycker Helen.

Utmanande jobb med mycket glädje

Det Helen uppskattar allra mest i sitt jobb är att se att det hon gör faktiskt gör skillnad.

– När jag möter barn och unga som har gjort en förändring som blir till det bättre för dem, då blir jag ju superlycklig. Det är så häftigt med yngre, de har mycket lättare att göra förändringar. Beteendet är inte alls lika förankrat som hos vuxna.

Men det finns också en tyngre sida av jobbet:

– Det är klart att det känns svårt när man hör att ett barn far illa. Och det är inte alltid lätt att veta hur de egentligen har det hemma. Barn är ofta otroligt lojala och vill därför kanske inte berätta allt. Men blir jag orolig gör jag såklart en orosanmälan till socialtjänsten.

Laddar med energi på fritiden

Helen är beteendevetare och har erfarenhet av att jobba med både barn och vuxna som har det svårt, bland annat från kriminalvården och socialtjänsten. Under åren har hon fått öva på att inte ta med jobbet hem.

– Jag ger järnet på jobbet, och sen försöker jag släppa det när jag kommer hem. Det funkar inte annars, man orkar inte, säger hon och fortsätter:

– När jag är ledig gör jag sånt som ger mig energi och avkoppling. Jag och min familj är ofta i vårt sommarhus i skärgården. Där försöker jag mest ha det skönt, åka båt, paddla kanot, sola, gå i skogen, umgås och träffa vänner. Jag älskar havet och att vara ute.

En dag med Helen

08.00
När jag kommer på morgonen är det alltid någon som har kokat kaffe, och det är ju supermysigt. Så då tar jag en kopp och börjar jobba. I början har jobbet handlat mycket om att kartlägga vad som finns för unga anhöriga och se vad vi ska erbjuda.

9.30
Fika med kollegorna. Vi är bara nio personer som jobbar här, så vi känner ju varandra väldigt väl.

10.00
På förmiddagen har jag ofta mycket planering, samverkan eller något som handlar om att sprida information. Det är kul, för nu börjar allt fler upptäcka att vi finns!

14.00
På eftermiddagen har jag ofta samtal. Idag ska jag träffa en mamma som kommer hit med sina barn. Pappan är psykiskt sjuk och barnen har uttryckt att de skulle vilja träffa någon och prata.

17.00
Åker hem till familjen i Söderköping.

Helen Andersson

Ålder: 43 år
Bor: i Söderköping
Familj: Sambo och två barn i nedre tonåren.
Intressen: ”Jag gillar att umgås med vänner, är med i en bokklubb och promenerar mycket. Men nu när barnen börjar bli lite större vill jag nog hitta lite fler hobbies!”

Bästa med jobbet: Att det är otroligt viktigt, roligt och varierat.

Helens tips: Våga fråga!

- Jag vill verkligen uppmuntra alla som möter barn och unga som är anhöriga att prata med dem. Att fråga hur de har det, berätta att de har rättigheter, att det finns hjälp att få och att inge hopp. Det kan ha stor betydelse. Det viktigaste är att man är snäll och pålitlig, så det är inte så komplicerat.